Nystart- ny blogg- nytt domän

Välkomna hit istället.

Jag har tröttnat på Blogger!

Jag fick en kommentar

Facebook"vän" har talat igen. Vette sjutton varför jag har kvar berörda person. Antagligen för att få beklaga sig över personens liv emellanåt. Tycker faktiskt synd om människosynen som finns här... 

Jag hoppas att ni, liksom jag, förfasats och förvånat skådat pysselböckerna, som nu tagits bort. Föga förvånat hoppas jag ni förstår att jag delar detta beslut. Jag hade själv ingen möjlighet att påverka, men att läsa om det räckte för mig. Jag delade Hannahs korta insiktsfulla fb- inlägg och lät det stå såhär:

Så, kan vi sluta med dessa "klago"- kommentarer nu...
"Måste ni klaga på alla smågrejjer som pysselböcker och sånt trams?"

JA för då händer det nämligen saker! HAH!

Inte långt efteråt, som första och hittills enda kommentar, dök följande upp:

Haha ja mycket ska man få uppleva innan man dör! Förbjud ALLT pojkigt och flickigt! Gör alla kläder vida och gråa! Döp alla barn till unisex namn som tillexempel Robin eller Kim. Sluta ha separata omklädningsrum! Radera ut orden kille och tjej! Ha ett gemensamt namn för manligt och kvinnligt kön, från och med nu ska det hetta snoppa! Börja forska så att man redan vid födseln av en pojke kan operera in en livmoder så killar också kan vara gravida, det är ju löjligt att bara tjejer ska kunna vara gravida! Alla människor skall ha exakt lika långt hår och samma frisyr, och antingen får killar ha bröstinlägg eller tjejer ha extremt taighta sport-bh's för man får inte se om det är en kille eller tjej!

och jag dog lite. Hur kan en person välja att vara så trångsynt? Så naiv? Så instängd? Det är för mig helt oförståeligt. Men, på min feed råder det diktatur- jag bestämmer vad som ska stå där och jag tänker INTE ta en sådan debatt igen. Däremot skickade jag ett svar till personen. Antingen får jag svar, eller blir bortplockad från hens "vänlista". Ingen större förlust känner jag isf. Men hade ju hoppats på viss vilja att analysera iaf, verkar dock rätt döfött här.

Skönt var det iaf att bli frustrerad och arg på något efter dagens något slitsamma arbetsdag... 

Sorry för utebliven blogg

Glömde betala domän. Det försvann. Mitt älskade domännamn kostar multum att förnya. Återkommer med nytt inom kort....

För mig är det så självklart...

... att det är såhär vi bör tänka

I boken "Kunskap om familjedaghem" från Skolverket, står det mycket om jämförande forskning kring dagmamma och förskola och hemmabarn. 

Det står att:
Alla forskare är överrens om att det viktigaste för barnens utveckling och hur de mår, är föräldrarnas inställning till den barnomsorg de väljer. Är föräldrarna trygga med stället och barnomsorgsformen de valt påverkar detta barnen mycket positivt. 

Men också ifall föräldrarna är missnöjda med att arbeta, och istället skulle vilja vara hemma, eller om de är oroliga för att lämna bort barnen, det gör att barnen inte mår bra! Det står till och med: 

"Detta har en mycket hög påverkansfaktor på barnens utveckling långt upp i åren"- Mikk

Lady Dahmer är ju en av dem som, genom otaliga inlägg och oräkneliga kommentarer, driver debatten om förskolan och barns närvaro på förskolan. Främst barn under tre år, vilka hon, ur sitt perspektiv, menar inte hör hemma där. Utan de bör vara hemma med en förälder. Nu har hon skrivit det klokaste inlägget bland anna andra inlägg om förskolan. Ett som faktiskt inte anklagar de som valt annorlunda än hon själv. Den klokaste kommentaren till detta kommer dock från en läsare. För mig är det så solklart- är föräldrarna nöjda, så är barnet/barnen nöjda. För det finns inget som är så smittsamt mot barn, som deras egna föräldrars sinnesstämning.

Så föräldrar, sluta jämföra er med hur alla andra gör med förskoletiden. Gör det du kan, och stå sedan för det! Trygga föräldrar ger trygga barn.

Ever had those days?!

När du vill gräva dig under jorden, till ett annat jag och den du är bara vill ha precis allt som andra har och inget av det du faktisk har duger (förutom partnern, men hen är ändå inte hemma). Today is that day...

Ångesten river och sliter i det inre. Försöker städa bort ånesten. Än är städningen bara på samma planeringsstadie som klockan tio i morses. Några timmar kvr att faktisk göra något. På med AppleTV och streama musik eller podradio tänkte jag. Får försöka bli vän med ångesten på det sättet.

Inställningen formar en

Som sambo och blivande fru till ett sjöbefäl får jag många frågor och funderingar om hur det är att ha en partner som är borta så mycket hemmifrån. Nu när han arbetar med fast anställning beräknas han vara hemmifrån ca en eller två dagar mer än halva året- för att slippa skatta i Sverige (eftersom han är anställd utomlands). Just nu snittar han fyra veckor hemma, fyra veckor borta. Men det kan lätt bli fem- sex veckor också, beroende på antal hamnar under resan samt oförutsedda förseningar orsakade av mänskliga faktorer eller väderförhållanden. Dessutom är nuvarande rutt tillfällig och kan egentligen när som helst bytas över till ordinarie rutt till Sydamerika. Då hamnar vi på runt tio- elva veckor. Detta har han inte gjort än, utan han började när båten började gå på femveckorsrutten.

Men, allt detta var för att ge en bakgrund. Det som upprör eller förvånar folk är själva principen, att han jobbar borta och inte är hemma. Folk börjar lätt diskutera utifrån sina egna erfarenheter- och det är ju inte fel i sig. Jag lägger, pga mitt yrke, stort värde vid att utgå från sig själv och sina erfarenheter i situationer, men det betyder inte att en inte kan ställa om och försöka se bort från sina egna erarenheter ibland. Att han sedan- grovt räknat- har mer tid hemma (utslaget på året) än en 8-17 arbetare, det förstår inte folk! Det är som att det är de där 4-5 timmarna på kvällen som räknas som familjeliv...

För att inte stärka känslan av att han lämnar mig, eller skaffa mig en offerroll genom att klaga på att han på ett eller annat sätt överger mig och/eller hemmet har jag valt att inte skriva något negativt om att han är borta på sociala medier. På bloggen har jag möjlighet att förklara mig, människor har möjlighet att läsa och få en helhetsbild av mina tankar samt förstå vad ja skriver. På facebook eller twitter så skapas lätt en sekundsnabb bild av hur någons liv är när en statusuppdatering kommer- och jag vill inte förmedla en negativ bild av min sambos val av jobb. Jag vill snarare framhäva det positiva. Det positiva är- som han själv uttrycker det- att vara hemma. Jobbet är ju som ett jobb, vilket som helst. Fast att han bor där, har bokstavligt talat ett andra hem där. Flytande (ganska najs, är lite avundsjuk. Flytande med nya ställen varje dag! [läs hav, hav, hav, lite Afrika, mer hav och lite Europa]). Det är när han är hemma som belöningen kommer. 110 procent närvarande vilket kommer vara guld värt för oss i framtiden. Just nu i lägenhet utan barn gör det egentligen varken ut eller in- han gör det han vill när han är hemma och jag jobbar. När jag är ledig hittar vi (oftast) på något kul, men ibland är det ju skönt att bara vara tillsammans. Utan krav på sysselsättning. Och vi är bra på det.

Men för vårt familjeliv ser jag bara positiva aspekter. Han kommer få mycket tid med barnen, han kommer ha tid att fixa med alla våra storslagna planer om företag och hus. Och allt i sin takt, utan krav att rätta sig efter jobb eller behöva ta ledigt/fixa på sin semester. Att det sedan kan bli påfrestande att stå med allt detta själv när han är borta är jag ju också väl medveten om, men där har vi backup. Därför är det viktigt för oss att bo nära släkten som kan backupa familj och husfixande om vi bara frågar. Sedan är jag väldigt flexibel och har en flexibel inställning. Jag känner av i förväg vilken inställning jag vill ha när jag möter något oväntat och i vårt framtidsplanerande har jag gått in med inställningen att ta det lugnt. Stress mår ingen bra av, så jag har stängt ute allt snack om småbarnsfrustration för att, när den dagen kommer, kunna bilda mig en egen erfarenhet och uppfattning utifrån mig och vårt barn.

Folk berömmer mig för min inställning och för att jag fixar detta. Och, jag undrar då i mitt stilla sinne- vad har jag annars för val? Jag vägrar vara en bitter käring som gnäller på livet och omgivningen. Jag har valt ett liv med C och då får jag helt sonika acceptera det och leva mitt liv efter de förutsättningarna. Så, jag vill inte ha beröm, eller medlidande. För trivs jag inte, så är jag fullt kapabel till att ta mitt pick och pack och gå. Men jag älskar mitt liv, jag älskar C och jag älskar de framtidsplaner vi har- tillsammans!

Återgå till syftet

Jag påmindes just av syftet med bloggen- till dig mitt framtida barn. På det planet står det rätt stilla här så jag glömmer lätt bort att det är tänkt att du en dag ska finnas, och ska läsa detta.

Det är spännande, för jag vill att det ska bli så- men jag vet inte om eller när det blir. Det är kittlande att försöka se framåt, utan att sätta upp för höga mål och drömmar. Som det är just nu är du en dröm, en vilja. Inget jag kan garantera kommer att ske. Vi får se, men läser du detta- så kom du ju till oss! Och jag är övertygad om att du då rockade vår värld!

Jag ska försöka blogga mer, nu med mer instagram också. Får se hur uppkopplad jag blir. Instagram leder till facebook- facebook vet inte om bloggen. Bloggen är jag, bloggen känns privat fast att den är vidöppen. Jag vill inte "outa" min blogg på facebook, men följ mig gärna på instagram via: nilam_intoto. Tänker att bilder ofta säger mer än tusen ord...

http://instagr.am/p/Ke9EkHkBKi/