Inställningen formar en

Som sambo och blivande fru till ett sjöbefäl får jag många frågor och funderingar om hur det är att ha en partner som är borta så mycket hemmifrån. Nu när han arbetar med fast anställning beräknas han vara hemmifrån ca en eller två dagar mer än halva året- för att slippa skatta i Sverige (eftersom han är anställd utomlands). Just nu snittar han fyra veckor hemma, fyra veckor borta. Men det kan lätt bli fem- sex veckor också, beroende på antal hamnar under resan samt oförutsedda förseningar orsakade av mänskliga faktorer eller väderförhållanden. Dessutom är nuvarande rutt tillfällig och kan egentligen när som helst bytas över till ordinarie rutt till Sydamerika. Då hamnar vi på runt tio- elva veckor. Detta har han inte gjort än, utan han började när båten började gå på femveckorsrutten.

Men, allt detta var för att ge en bakgrund. Det som upprör eller förvånar folk är själva principen, att han jobbar borta och inte är hemma. Folk börjar lätt diskutera utifrån sina egna erfarenheter- och det är ju inte fel i sig. Jag lägger, pga mitt yrke, stort värde vid att utgå från sig själv och sina erfarenheter i situationer, men det betyder inte att en inte kan ställa om och försöka se bort från sina egna erarenheter ibland. Att han sedan- grovt räknat- har mer tid hemma (utslaget på året) än en 8-17 arbetare, det förstår inte folk! Det är som att det är de där 4-5 timmarna på kvällen som räknas som familjeliv...

För att inte stärka känslan av att han lämnar mig, eller skaffa mig en offerroll genom att klaga på att han på ett eller annat sätt överger mig och/eller hemmet har jag valt att inte skriva något negativt om att han är borta på sociala medier. På bloggen har jag möjlighet att förklara mig, människor har möjlighet att läsa och få en helhetsbild av mina tankar samt förstå vad ja skriver. På facebook eller twitter så skapas lätt en sekundsnabb bild av hur någons liv är när en statusuppdatering kommer- och jag vill inte förmedla en negativ bild av min sambos val av jobb. Jag vill snarare framhäva det positiva. Det positiva är- som han själv uttrycker det- att vara hemma. Jobbet är ju som ett jobb, vilket som helst. Fast att han bor där, har bokstavligt talat ett andra hem där. Flytande (ganska najs, är lite avundsjuk. Flytande med nya ställen varje dag! [läs hav, hav, hav, lite Afrika, mer hav och lite Europa]). Det är när han är hemma som belöningen kommer. 110 procent närvarande vilket kommer vara guld värt för oss i framtiden. Just nu i lägenhet utan barn gör det egentligen varken ut eller in- han gör det han vill när han är hemma och jag jobbar. När jag är ledig hittar vi (oftast) på något kul, men ibland är det ju skönt att bara vara tillsammans. Utan krav på sysselsättning. Och vi är bra på det.

Men för vårt familjeliv ser jag bara positiva aspekter. Han kommer få mycket tid med barnen, han kommer ha tid att fixa med alla våra storslagna planer om företag och hus. Och allt i sin takt, utan krav att rätta sig efter jobb eller behöva ta ledigt/fixa på sin semester. Att det sedan kan bli påfrestande att stå med allt detta själv när han är borta är jag ju också väl medveten om, men där har vi backup. Därför är det viktigt för oss att bo nära släkten som kan backupa familj och husfixande om vi bara frågar. Sedan är jag väldigt flexibel och har en flexibel inställning. Jag känner av i förväg vilken inställning jag vill ha när jag möter något oväntat och i vårt framtidsplanerande har jag gått in med inställningen att ta det lugnt. Stress mår ingen bra av, så jag har stängt ute allt snack om småbarnsfrustration för att, när den dagen kommer, kunna bilda mig en egen erfarenhet och uppfattning utifrån mig och vårt barn.

Folk berömmer mig för min inställning och för att jag fixar detta. Och, jag undrar då i mitt stilla sinne- vad har jag annars för val? Jag vägrar vara en bitter käring som gnäller på livet och omgivningen. Jag har valt ett liv med C och då får jag helt sonika acceptera det och leva mitt liv efter de förutsättningarna. Så, jag vill inte ha beröm, eller medlidande. För trivs jag inte, så är jag fullt kapabel till att ta mitt pick och pack och gå. Men jag älskar mitt liv, jag älskar C och jag älskar de framtidsplaner vi har- tillsammans!