Feministisk motaktion

Att sätta en etikett på sig själv ser jag sällan som godo. Det är överlägset och ger lite av en "översittarattityd" till omgivningen. Privat alltså. Yrkesetiketter är bra. Således definierar jag inte min människosyn på något vis, vissa skulle kalla mig feminist, andra genusaktivist, andra genustaliban och andra dum och knasig. De flesta skulle dock nog kalla mig för ganska sund, men låta bli att sätta en etikett på mig. Min livssyn går ut på att de hela människan och att respektera personen jag möter för den hen är. Hannah skriver klokt om sina funderingar (och vad ordet feminism innebär, för henne):

Min feminism går ut på att könsroller och förväntningar på kön är degenererande för de enskilda individerna och samhället i stort och borde motarbetas till fördel för en syn på människor som just människor, med förståelse för deras individuella erfarenheter. Min feminism går ut på att vi lever i traditionen av ett samhälle där kvinnor är underlägsna männen, där manliga egenskaper värderas högre än kvinnliga i det offentliga rummet och tvärtom, kvinnliga egenskaper värderas högre i det privata.

och jag håller med varje ord hon skriver. Det är så jag ser på världen och människorna i den. Kvinnan har länge varit underställd mannen och när kvinnorna börjar ta plats, ryter männen ifrån. Se bara på Pär Ström som givit ut en aldeles för skrattretande bok för sitt eget bästa. Jag tänker inte ens bemöda mig med att länka till hans bloggsida eller vad det nu är. Men ni hittar den om ni googlar på Genusnytt. Pär är en stor antifeminist. Jag kallar mig ju inte feminist, men feminismens tankegångar ligger mig varmt och nära om hjärtat, så jag reagerade starkt på hans nya bok. Sex feministiska myter.  Som en feministisk motaktion har Hannah på sin blogg One-way communication startat en aktion där vi ska granska Pär Ströms källor, vilka ligger till grund för hans bok Sex feministiska myter. Med detta inlägg är det vad som får sätta tonen för denna blogg. Inte att granska andras verk, utan att tron och respekten på den enskilda individen alltid bör vara starkare än samhällets normer och föreställda könsroller.

Pär Ström skriver in ledande i boken Sex feministiska myter: ”Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” vad han i den meningen glömmer bort är att all sanning är färgad av den egna förförståelsen och med vilken inställning ett projekt startas. Pär är partisk. Han är subjektiv. Det är få författare som är fria från sin subjektivitet och det är vad han är, författare alltså. Så särskilt sanningsenlig är inte boken, det beror ju som med allt annat på vilka glasögon man läser med. Här följer en kritisk granskning av de källor Pär använt sig av i myt 1 ”Kön är en social konstruktion”. Det börjar ju ganska konstigt med att han uteslutande använder sig av naturvetenskapliga källor, och inga social- eller samhällsvetenskapliga - när det är just en social myt som ska krossas.  Hur skall han lyckas med detta undrar vi, och det undrar jag fortfarande... 

Låt oss således granska vad Pär ström skriver i boken Sex feministiska myter eller snarare, låt oss granska vad han inte säger. Låt oss granska hur han använder källorna…

Källa nummer 4

Varför är vi olika?: kvinna och man, svart och vit, kropp och själ, Arne Müntzing, 1976.

I sin bok skriver Pär:

Låt oss titta på ett antal forskningsprojekt som visar att det genetiska arvet ligger bakom många av de skillnader mellan könen som kan observeras. Vi kan börja i Sverige med Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära. Redan 1976 studerade han 12 veckor gamla spädbarn, som knappast kan ha hunnit bli särskilt påverkade av könsroller och fann väsentliga skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Müntzing skrev bland annat: ”Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, det vill säga kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan som får en liten flicka att bädda ner sina tennsoldater i bomull för att de skall ha det varmt och gott”.

Thats it. Det är det enda Pär skriver om den stora avhandlingen Varför är vi olika? är denna snutt. Och här kommer det roliga. Det är inte Arne Müntzing själv som studerat 12 veckors bäbisar, inte för att det spelar roll för poängen, men hur trovärdig verkar Pär om han inte ens kan hänvisa till rätt källa? Det är ett amerikanskt forskningsprojekt från 1976. 1976 mina vänner. 1976. Med snabb matematik kan vi räkna ut att det är drygt 40 år sedan. Därutöver handlar hela avhandlingen Varför är vi olika? om just det. Varför är vi olika? Flertalet gånger påpekas det att individer är olika. I förordet skriver Arne många kloka saker. Bland annat menar han att frågorna kring våra olikheter är så stora och komplicerade att ”ingen enskild människa kan ha tillräckligt med månsidig kunskap för att behärska hela ämnesområdet”. Dessutom skriver han att ”varje människa har en unik ärftlig konstitution, som ligger till grund för vår personlighet. Vi får därigenom ett individuellt sätt att reagera gentemot alla de miljöpåfrestningar som vi utsätts för”. Han menar också att alla människor har ett personligt egenvärde som ingen kan ta ifrån oss och denna information måste spridas i kunskapssamhället. Jag har, likt Pär och alla andra forskare och författare, bara gjort ett subjektivt urval ur avhandlingen Varför är vi olika? men jag gillar den. Den är saklig trots att den är uppdelande av kvinnan kontra mannen. Jag tror visst att det finns skillnader mellan könen, men jag tror inte på att det påverkar vårt sätt att agera i den sociala miljön, och framför allt tror jag, precis som Müntzing skriver, att det är omöjligt för en person att ta reda på all forskning och alla slutsatser i frågan, för den är så invecklad. Människokroppen är invecklad. Kontentan i Müntzings bok är således att vi trots allt är olika. Alla människor. Individualiteten skall främjas. Kön är trots allt inte allt han tar upp i boken, utan han diskuterar även svart kontra vit, kropp kontra själ. Jag har av utrymmesskäl och att det inte hör till Pärs granskning valt att inte vidare läsa in mig på svart kontra vit, men jag tror det kan vara intressant. Visst kan ni läsa avhandlingen själva, men den är trots allt drygt 40 år. Det finns nyare, bättre, avhandlingar att vända sig till om man år 2011 vill säkerställa fakta. (Pär själv är en författare, inte forskare. Det märks.)

Vidare problematiserar Pär inte denna diskurs över huvud taget. Han hänvisar till massa olika källor och låter dem tala för sig själva. Vilket är ett återkommande problem. 

Källa nummer 5

Hormoner styr hur barn leker en artikel från Aftonbladet,

Här är det lite lurigt. För i den löpande texten talar Pär om en studie som Anna Severin år 1999 genomförde, men han har inte reflekterat kring denna studie över huvud taget. Så han har heller inte hänvisat till den i referenslistan. Däremot har han hänvisat till en artikel om Severins avhandling. Detta är källa nummer fem. Varför Pär valt en artikel om ett ämne där en doktorsavhandling finns vette sjutton. En artikel av aftonblaskan dessutom. Vad Pär dessutom glömt att ta med i sin mytspräckande bok är uttalandet Anna gör i samma artikel ”Men som feminist blir jag oerhört provocerad över de som klappar händerna och använder min avhandling som bevis för att kvinnor hör hemma vid spisen”. Detta är precis vad jag tycker mig se genom Pär bok. Så där har han missat en väsentlig poäng, eller snarare. Han har som alla andra skribenter, valt att inte ta med denna avgörande poäng. Han har varit subjektiv i sitt urval. Vidare menar Severin att ”Det enda min forskning visar är att det finns en biologisk förbereddhet som skiljer mellan könen, men det är ju upp till oss vad vi gör med den. Samspelet mellan arv och miljö är ytterst intimt. Det är enbart den sociala miljön som kan påverka de medfödda könsskillnaderna”. Pär har precis som i refererandet av Arne Müntzing inte brytt sig om att utveckla vidare vad han anser om frågan, utan väljer ut citat och låter dem tala för sig själva. Vilket ju faller ganska pladask när källan i sig granskas och visar sig innehålla precis motsatt ståndpunkt än det Pär vill få fram.

Både Severin och Pär använder sjukdomen congenital adrenal hyperplasia, CAH, som argument för att flickor och pojkar är genetiskt olika och att det påverkar deras sociala förmågor. CAH är en medfödd rubbning i binjurarna. Istället för att bilda det livsviktiga hormonet kortison bildas ett halvfärdigt hormon som inte duger i ämnesomsättning eller immunförsvar. Hormonet verkar som manligt könshormon. För pojkar innebär det att könsdelarna utvecklas tidigt på fostret och att puberteten kan komma tidigt, så tidigt som vid två- tre års ålder om de inte behandlas. För flickor innebär CAH att de yttre könsdelarna kan förändras åt ett manligt håll. Klitoris kan bli mer lik en penis och de ytter blygdläpparna kan växa ihop och likna en pung (http://www.cah.se/). Det är denna rubbning som ligger bakom forskningen som ”bevisar” att pojkar och flickor beter sig socialt olika på grund av könet. Rubbningen används som argument för olikheterna. Att det är en rubbning (störning, förändring - synonymer för att förtydliga) är det tydligen få som vidare betänker. Följande källa kommer behandlas ur CAH- perspektivet

Källa nummer 6

 Biological limits of gender construction”, American Sociological Review av J. Richard Udry som även han har använt CAH som belägg för olikheterna. Och då i jämförelse med fickor som inte har CAH. Notera att det är just flickor med CAH som studeras. Inte pojkar. Att det är skillnad mellan barn med olika rubbningar behöver ju knappast vara en nyhet eller ens ett argument för oliketer. Alla är olika. Rubbningar eller ej. Sjukdomar eller ej. Om vi ska behöva ta till sjukdomar och hormonrubbningar för att bevisa en tes så kanske det egentligen inte finns något att bevisa. För utan CAH-forskningen på just flickor faller ju hela argumentet.

Dessutom är det i de artiklar jag granskat uteslutande kvinnorna som står för ”undersökandet”. Kvinnor studerades i Udrys forskning från dess de var ofödda till deras tredje årtionde. Richard Udry skriver att hans hypotes är att ”women of their childhood gender socialization is constrained by the biological  process  that produces natural behavior predispositions”. Jag orkar inte läsa hela (just nu) men ska vi se till vad Pär säger att Udry skriver i artikeln så menar han att “hög halt av testosteron under fosterstadiet korresponderade med ett mindre feminint beteende och mindre feminina attityder”. Slutsatsen av detta blir återigen att kvinnorna jämförs med männen. Inte andra kvinnor. Varför? Jo, för att stärka Pärs mytspräckande givetvis. Spräckandet av myten hade ju krossats ganska brutalt om kvinnor jämfört med andra kvinnor, för vad hade man upptäckt? Jo, att det fanns olikheter där med.

Källa nummer 8

Fetal Testosterone Predicts Sexually Differentiated Childhood Behavior in Girls and in Boys.

CAH återkommer som ”strongest evidence that androgens influence human sexual differentiation” i artikeln. Flickorna jämförs alltså med pojkarna, återigen (och de flickorna med CAH jämförs med de flickorna utan CAH).

Androgen- manligt könshormon

Här hänvisas det efter nästan varnedaste mening till källa sex, sju, åtta, nio, tio och elva knappt någon egen diskussion ges kring vad källorna kommit fram till. Mitt bidrag blir att generellt diskutera lite kring kapitlet som i boken benämns Testosteronet styr.

Testosteron är den viktigaste androgenen, de manliga könshormonerna. Feminister vill inte förneka testosteronets eller östrogenets inverkan på människan. Vad vi vill komma ifrån är att de social skapade egenskaperna och sakerna skulle vara kopplade till dessa hormon. Vi måste skilja på biologi och sociologi. Vanligt är ju argumentet att hormonerna styr vad vi gillar. ”Teststeron är adrnalinframkallande, därför gillar män fartfyllda lekar och tuffa sporter” så låter det ju allt som oftast i diskussioner som dessa. Vad vi glömmer är att det är socialt skapade saker vi talar om i de sammanhangen. Som om det manliga hormonet androgen skulle vara specifikt för “pojkleksaker”. Det är ju vi, samhället, som hittat på vilka leksaker som är pojkiga och vilka som är flickiga. Det är definitivt en social konstruktion. Således formas barnen in i den sociala konstruktionen ”trots” eller på grund av sitt kön. I de studier jag kan finna så är det alltid sjukdomstillstånd eller rubbningar av olika slag som står för bekräftandet av olikheterna. Pojkar med mindre testosteron är mer ”flickiga” med mindre spatial förmåga, mindre förmåga till ”tekniska saker” eller mindre förmåga till det ”rumsliga”. Samma när flickor med mer testosteron (som rubbningen CAH) studeras. Det jämförs alltid mellan sjukdomar/rubbningar och ”friska och normala” vad nu det är egentligen. Men att dessa sjukdomstillstånd, eller rubbningar, skall stå för bevisandet om olikheter mellan könen gör det hela ju bara löjligt. Sedan när är en sjuk person ”normal”? Missförstå mig rätt, men dessa rubbningar klassas som sjukdomar (inte av mig), och ja, sedan när är det normalt att vara sjuk? Men å andra sidan, vem säger att det inte är normalt. Oavsett vilket så är det ju inget att jämföra med. Det är ju som att jämföra äpplen och päron och hävda att det är samma frukt. 

En stor brist hos Pär är således att han själv inte förhåller sig till källorna utan låter dem tala ”för sig själva” vilket inte är trovärdigt över huvud taget rent vetenskapligt. Men så är ju Pär själv ingen forskare, bara skicklig journalist och det säger ju egentligen allt.

”Dessa genetiska skillnader styr många av de egenskaper som ligger till grund får vårt beteende i vardagen” skriver Pär i boken. På det vill jag svara:

De genetiska skillnaderna må finnas. Få motsäger sig det. Men egenskaper å sin sida är ett socialt fenomen. Vad som således är egenskaper för ett kön, bestäms av samhället. Inte för än forskare väljer att applicera de ”typiskt manliga” beteendena och egenskaperna på kvinnor och de ”typiskt kvinnliga” beteendena och egenskaperna på män, kan jag tro på denna typ av forskning. För den bygger på ett förlegat och ålderdomligt sätt att se på könen. Den bygger på de förväntningar vi växer upp med på könen. Det krävs en oberoende undersökare, och hur lätt är det att hitta i en värld som består av endast två kön, män och kvinnor. 

I sin reflektion skriver Pär: 

Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt. Den egna agendan sätts före saklighet och forskningsetik. Det är exempelvis lätt att välja fokus för en forskningsinsats så att viktiga delar av
verkligheten utesluts. Det är också lätt att välja frågeformuleringar i en enkät så att resultatet blir i linje med vad man vill få fram. Detta är bara två av många sätt på vilka man kan se till att ett forskningsprojekt eller en rapport ger en bild som helt eller delvis avviker från verkligheten. 

Han syftar på de myter han precis "krossat". Att även han själv går under denna beskrivning av forskare har han inte märkbart reflekterat kring. Trots att jag nu lagt ned en evinnerlig  tid på att undersöka och granska Pär Ström blir min slutkommentar att jag är så insatt i forskningsvärlden, i vetenskapens motsägelsefulla värld, så jag vet att han, eller forskare över lag, aldrig kan komma fram till något allmängiltigt. Forskning är subjektiv. Även den "forskning" Pär har i sin bok. När den granskas blir det tydligt. Så jag lutar mig tillbaka i datorstolen och ler lite smått åt Pärs naivitet, och alla som "tror" på honom.

Jag har gett Pär Ström mer plats än han förtjänar genom att granska källorna i boken. Nu ska jag luta mig tillbaka och flanera runt i min nya blogg och komma på mer intressanta saker att skriva om.