Offer är inget vi väljer att vara, nej. Men samtidigt så finns det olika slags offer. Allt beror ju på situationen. Offer för våldtäkt, för överfall, för diskussioner som man inte är insatt i- ja, hitta på din egna teori. Men jag är inget offer bara för att jag är kvinna. Det tänket vill jag ha bort. Det finns ju tusentals män som också är offer. De är ju minst lika mycket värda i denna diskussion.
Jag förnekar inte stereotyper eller normer. Jag jobbar för att bekämpa dem. Oavsett vem det drabbar.
Jag är helt med på ert spår. I alla diskussioner rörande detta ämne. Jag har bara valt att se på de människor som jag möter på ett annat sätt. Ta deras uppleverlser på allvar oberoende kön, eller andra stereotypa grupperingar och sedan självklart motverka alla former av stereotypa behandlingar- för jag vill ha individualitet. Vad jag däremot inte accepterar över huvud taget är att mina tankar blir förringade för att jag lever i "min egna lilla föreställningsvärld" och "för att jag är kvinna". Som sagt, det är enbart kvinnor som sagt sådana här saker till mig, som agerat på ett sätt som inte är okej. Av män har jag alltid haft fullaste respekt. Mina närmsta vänner har alltid varit killar/män. Det kanske inte är en slump att jag går igång så starkt i denna diskussion?
tisdag 16 augusti 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har nära vänner av båda kön och lever efter principen att den individ du är är betydligt viktigare än biologiska attribut som kön, ögonfärg, längd med mera. Ju fler vi är som ser bortom stereotyper och normer, och dessutom försöker uppfostra våra barn i den andan desto fortare når vi jämställdhet. Dilemmat är ju att det fortfarande verkar vara en övervägande del som antingen direkt motarbetar den här utvecklingen, eller inte tycker den är viktig.
När jag var ung, i skolan, upplevde jag mig som jämställd, sen gjorde jag lumpen och insåg hur fel jag hade haft. Och det var de jämnåriga killarna som betedde sig mest illa, inte officerarna som hörde till tidigare generationer (även om de fanns stolpskott även där). Sen återvände jag till den akademiska världen och upplevde igen att jag var lika viktig som andra, oavsett kön, ögonfärg och längd....
Efter det har jag befunnit mig i olika sammanhang i olika perioder, ibland känner jag att jag är en individ, ibland kläms jag in i en, av mig oönskad, könsroll hur jag än beter mig.
Det finns mycket mer att göra, och allt vi tillsammans kan göra för att få det bättre är av godo. Jag vill inte heller se mig som ett offer, men i bland kan det vara bra att kartlägga nuläget och generalisera runt det, för att veta vad som måste göras för att nå målet. Det är svårt att hitta på en karta om man inte har en klar bild över var man är just nu....
Det första stycket är just det jag arbetar för. Just det jag menat exakt hela tiden!
I övrigt så har jag inte varit i så många "mansdominerande" världar, förutom att de flesta jag umgås med är män. Jag känner mig inte undantagen som kvinna när jag umgås med dem. Jag kan känna mig undantagen för att de alla kommer från samma utbildning (har träffat dem genom sambon. De är alla klasskompisar) och har samma sikte med sin utbildning. Andra manliga vänner är uppväxta tillsammans med sambon och de har en annan relation. Men trots det så har jag aldrig känt mig undanvald för det kön jag har. Jag har alltid haft mest manliga vänner. De kvinnliga delar jag få värderingar med, iaf de kvinnliga jag försökt att bli vän med. Något funkar inte, och det har inte bara hänt en gång. Det händer varje gång jag försöker släppa en kvinna in på livet. Kanske är det en försvarsmekanism från min sida. Kvinnor har sårat mig. Så är det bara.
Och det jag menar är att detta är inte bara en "känsla" jag har. Det ÄR så, för mig. Och den känslan är viktig för mig. Den är inte att negligera och kasta bort med att "Du bara tror..."
Jag är fullt övertygad om att vi hela tiden måste jobba med vår föreställningsvärld, att analysera, reflektera och kritisera den värld vi lever i NU är viktigt och det är utvecklande. Att vi akrtlägger är viktigt, men vi kan fortfarande inte förringa de subjektiva känslorna. Sen är ju jag den sista att säga att jag inte kan förändras. Det kan jag. Och det vet jag. Men vissa saker vill jag inte att andra talar om för mig. Och framför allt vill jag inte bli nedvärderad för att jag är kvinna. DET tycker jag är de viktigaste i hela debatten. Att vi inte förringar någon för det kön hen har, utan ser till individen
Skicka en kommentar
Vad kul att du valde att tycka till om något jag skrivit. Tänk dock på att hålla en god ton. Kommentarerna modereras alltid och personangrepp är aldrig tillåtet. Jag försöker att alltid svara alla kommentarer och det sker här i min egna blogg. Men lämna gärna din blogg/hemsideadress så kikar jag in hos dig också!