Ilskan som inte vet sin slutdestination

Idag är ilskans dag. Jag är arg och jävligt förbannad på alla idioter som inte tillåter öppenhet, mångkultur och sexuella friheter. Jag har lyssnat på P3 dokumentär Specialdokumentären Vem får bo i Europa (iofs från 2007, men ändå). Ilskan vet inget slut. Främligsfientliga partier som roffar åt sig allt fler och fler röster till sina jävliga nationalistiska och rent utsagt idiotiska diskriminerande, antidemokratiska och rasistiska partier. De växer sig starka och framkallar terrorister. Ja, det har vi ju sett för inte allt för länge sedan. En jävla idiot som nu sitter och tror att han kan få vara med och "ha ett avgörande inflytande över samhällsutvecklingen (TV4 plus text)". Det gör mig illamående hur invandrare i Italien tvingas betala hutlösa summor för illegal vistelse, illegal för att de inte får jobb, jobb som de inte får för att det inte finns jobb för invandrare. Det gör mig ont ända in i skälen att kärleksrelationer tvingas sära på sig i den danska främlingspolitiken. Vad gör de istället? De flyttar till Sverige. Grattis Danmark. Väl lyckat med nationalismen. Alla danskar flyr ju! Det smärtar mig å det grövsta att franska staten går in och bestämmer hur troende människor inte får lov att vara klädda. Det skriker i hela mig av att höra Jimmie Åkesson säga att "Vi identifierar oss mycket med dessa länder". Jag mår dåligt av att höra allt elakt och dumt som nationalismen fört med sig. Jag ser inget positivt i nationalhjältar. Sjung gärna Svenska nationalsången, vifta gärna med svenska flaggan och var stolta över landet, men faan, tillåt mångfald och öppna nationsgränser. Vi lever i en och samma värld.

Till detta går jag in på förbannade familjeliv och läser om att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar. Ska vi verkligen ta den diskussionen igen? Eller har trollen tröttnat på ett tråkigt familjeliv? Men detta framkallar en ångest hos mig som inte finner något slut. Varför gör så många sådana grundläggande fatala misstag i sina föräldraskap? Varför låter vi inte barn vara? Låt de gå klädda som de vill. Varför skall våra socialt betingade kläder få ge uttryck för den könstillhörighet de tvingas in i? Varför håller så många med? Jag hoppas in i själen att det är en mängd förbaskade FL-troll som sitter där och vill få en hetsig debatt med feminister, men faan vad de isf lyckas, för jag går i taket. Jag blir vansinnig på fjanteri som detta. Det är individer vi talar om. Inte pojkar verses flickor. Jag vill föda en hel drös med barn och klä dem efter konstens alla färger bara för att förvirra allt förbannat folk ännu mer. Ja, jag vill trotsa, ja jag vill använda mina barn för politiska maktspel, men nej. Jag skulle givetvis inte göra det. Flickor föds inte med rosa bodies på sig. Pojkar föds inte med blå bodies. De föds inte med dockor och bilar i händerna. Det är vi, samhället, som könsbestämt egenskaper. Våga står för att få bort dessa egenskaper!

Jag mår dåligt över att läsa hur många föräldrar som i parken, på stan, på biblioteket, på förskolan eller på stan (!!) möts av människor som har mage att kritisera hur de klär sitt barn. Helt jävla främmande människor som kritiserar. Sedan sitter dessa idioter på idiotiska familjeliv och skäller på alla föräldrar som klär sina barn "neutralt" för att de inte såg könet på barnet "Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar skriker de då". Som om könet är det enda viktiga. Fan, se individen bakom könet! Där finns en person som är sårbar, stark, lycklig, glad, ledsen, intellektuell, smart osv. Vi är inte enbart ett kön. Vi är så jävla mycket med än ett kön. Jag vill vara en sådan förälder som får kommentarer om mina barns kläder, för fasen vad jag hade rytit tillbaka och ifrågasatt. Nej, nu skulle jag säkerligen inte det heller, för jag år så feg. Men jag vill, och ska jobba på det innan jag får barn.

Ja, och så hann jag lyssna på nästan hela dokumentären om "Orgasmens historia" (också P3 dokumentär, väl värt att lyssna på alltså) som handlar om så mycket mer än bara själva orgasmen. Det handlar om kvinnans frigörelse och friheten till sin egen kropp och jag chockas över årtalen vi pratar om. I princip allt hände mellan 1960 och 1975. 1974 lagstiftades det för fri abort i Sverige. 1974 mina vänner. I historiska sammanhang är det igår. Jag chockas över den roll kvinnan haft och jag chockas över dagens samhälle som bara blir mer och mer extremt. Snart kommer vi vara tillbaka på 20-talet med ariska raser varpå kvinnan står vid spisen och föder barn och mannen är ute och jagar kött. Vill vi verkligen det?

Ja, idag är jag jävligt arg