Is this it?

Idag lyssnade jag på en dokumentär i P4- Att leva när man vet att man skall dö. Den berörde mig. Starkt. Men så har det senaste halvåret varit fullt av tankar om döden, om att förlora någon som står en nära. I denna blev det dock så verkligt att jag själv skall dö, någon gång. Men vad om det sker i förtid? Hur hanteras det av omgivningen? Vilken påverkan får det på eventuella barn, på er?

Jag blir orolig och nervös inför att sätta barn till livet på grund av detta, och det är dumt. För det händer ju ändå. Rädslan gäller inte barnens reaktion. Jag vet att barn överlever att förlora någon. Ni klarar er alltid med nära och kära. Det är mest min egna reaktion jag är rädd för. Hur är det att leva med barn när man vet att man skall dö? Det gjorde ont att höra samtalen i dokumentären. Vad som var svårt, och gjorde ont är svårt att definiera. Det var nog mest bara känslan och det faktum att någon dör när det inte ens är dags för det. Att en familj förlorat någon. 

Tankarna kring liv och död beblandades då vi faktiskt nu talat om att skaffa barn. Vågar vi? Vågar jag? Nu vet jag iofs redan svaret på den frågan för barnlängtan är stor och den övervinner en eventuell dödsrädsla men de existentiella frågorna hopar sig som moln över huvudet och jag vet inte om jag skall vara glad eller livrädd. Jag är livrädd, på positivt och negativt sätt. Men jag antar att det är sådana frågor som kommer när tankarna finns på att få in något så stort som barn i ens liv. Så, kanske är detta samtal, detta inlägg, början på ditt liv med oss, mitt barn!