Närvaro

Många debatter om närvarande föräldrar handlar om att vara närvarande när barnen är små, gärna när de är nyfödda och under de första tre åren. Då skall båda föräldrarna vara hemma så mycket det bara går. Sedan står världen öppen för barnen att både börja på förskola, skola och fritids 40 h/veckan och så får föräldrarna jobba lite mer.

Jag har alltid sett på detta lite annorlunda. Nog för att det är viktigt att vara närvarande, att vara med barnen. Behöver inte vara kvalitetstid, utan bara finnas där, även när de är små. Första åren är viktiga, men inte viktigare än några andra. Vet inte hur det är med er, men själv så minns jag inte ens mina första år. Så jag kan inte säga hur de påverkat mig (nog vet jag att de gjort det. Men inte hur). Däremot minns jag åren i skolan, när mamma var hemma på eftermiddagen då jag kom från skolan. Då hon hade gjort mellanmål som vi åt tillsammans. Det var härligt och närvarande. Denna känsla följde mig upp i gymnasiet, då i och för sig både mamma och pappa blev utbrända, men de var hemma. Mycket. Ofta. Ofta helt slut och psykiskt slutkörda, men det hindrade dem inte från att med bästa förmåga finnas där för oss barn. Detta har jag funderat mycket på med vårt liv, mitt och Christoffers. Hur det kommer bli med hans långa törnar och jag har till och med talat om för honom att jag föredrar faktiskt att han har längre törnar när (de eventuella) barnen är små. Det gör att han är hemma länge när han är hemma, men borta länge också. En bra deal tycker jag. För att sedan, när barnen kommer i skolåldern, dra ned till två-tre veckorstörnar (om det nu måste bli veckovis). Då blir det en lättare rutin på livet och en kontinuitet som yngre lättare kan sätta sig in i. Samtidigt som jag kan dra ned på tiden med, eftersom han har svårt att jobba deltid.

Det är viktigt att inse att även stora barn, tonåringar och gymnasieungdomar har behov av närvaro av sina föräldrar. Bara för att ungdomen har den ena eller andra aktivitet dagarna i ända, betyder det inte att hen är ointresserad av sin förälder. Närvaron av föräldrarna är ändå viktigt. Att finnas där med mellanmål mellan skola och aktivitet, finnas där med mat och prat efter aktivitet. Det räcker att ha en halvtimme åt gången vid matstunder för att visa sin närvaro. Vad är en timme på en dag när det är ditt barn vi talar om?

Jag ser så många trasiga ungdomar, som inte känner sig älskade, som inte får uppskattning eller stötting från sina föräldrar. De är trasiga in i själen, och så skyller omgivningen på dem?! På att de är slöa, lata, skoltrötta, ointresserade, otacksamma, respektlösa and on and on and on. Vem är det som egentligen är allt detta? Det gör mig så fruktanstvärt illamående hur lite respekt vuxna har för ungdomar. Hur lite respekt föräldrar har för sina barn.

Så, vad jag än gör mitt barn. Se för guds skull till att jag respekterar dig. Respekt är grunden till förståelse för en annan individs liv och har jag tappat detta, så knäpp mig på näsan och visa mig detta inlägg!