Och för att forstsätta med diskussionen om kvinnors åsiktsstäkande så är jag uppväxt i en miljö där kvinnor och män alltid samtalat högt och ljudligt om ditt och datt i samhället. Runt matbordet, runt ölen och vinet har det alltid diskuterats mycket och länge. Bollats hit och dit. Due to the alchohol som oftast var inblandad (
i barnvänliga mängder, såklart) kanske diskussionerna inte ledde någon stans, eller var särskillt produktiva, men det är inte poängen. Poängen är att män
och kvinnor var inblandade. Kvinnorna bar starka röster och hade starka åsikter. Och männen lyssnade. Ingen blev åsiktshämmad (
i mina ögon, nu när jag är vuxen). De tyckte och tänkte. Högljudt och länge. Jag har hela mitt liv varit omgiven av dessa starka kvinnor. De har barn och familjer, men likväl har de tagit steget in i arbetslivet. Där har de positioner där de hörs och syns. Min mamma har klättrat på karriärstegen, från att börja med att jobba på äldreboende när jag var liten till att nu sitta på en chefsposition där är hon är allt annat än givmild. Min pappa däremot står ju still och trampar i "lärarträsket" på samma plats som han befunnit sig de senaste 15 åren, men så tog han ju steget han med att utbilda sig när han för dryga 20 år sedan blev uppsagd (
valde att sluta p.g.a. kommande uppsägningar) från sitt jobb. Det är dessa två människor jag är uppväxt med. Omgiven av en hel drös med starka kvinnor som tar sin plats i olika sammanhang. Dessa människor har helt tydligt färgat av sig på mig och det är inget jag bara tror. Jag kan inte gå runt och leva i den föreställningsvärlden. Att kvinnan, alltid, doe to patriarkatet, är underordnad mannen, för gör jag det så ser jag ned på mig själv och hela min uppväxt. Det betyder inte att jag förringar de normer och förtryck som finns i samhället. Jag är väl medveten om dem, men jag ser inte mig själv där. Jag ser många män och kvinnor som behöver hjälp med att stärka sitt självförtroende och
det är min uppgift. Att hjälpa dem med det!
Emma skriver så bra om kvinnans roll i jämställdhetssnacket. Varför skall jag ha så svårt att sätta ord på mina tyckanden för? Alla andra talar ju för mig!
Jag [är] en person som brinner för mänskliga rättigheter och då menar jag kvinnors rättigheter, barns rättigheter, muslimers rättigheter, homosexuellas rättigheter... ja ALLAS rättigheter! Jag har därför svårt för att identifiera mig som feminist, jag kallar mig humanist. Om jag skulle samtala med en "riktig" feminist så skulle vi säkert tycka väldigt lika, men det finns en sak som jag bara inte kan släppa angående detta med feminism, jag vet inte om det handlar om att feminister inte är medvetna om det eller om dom är det men bara håller för öronen och blundar hårt. Det jag pratar om är vår del i kvinnoförtryck, vår skuld i att vi inte alltid har det lika bra som männen, ja jag menar vi kvinnor!
Och det kan jag skriva under på. Jag har inga bra möten med kvinnor i bagaget- förutom de jag mött i vuxen ålder. Mina första 20 år bär plågsamma möten med tjejer i olika kapitel i livet. Men det tar jag en annan gång.
2 kommentarer:
Dilemmat med könsroller är ju att de är skapade av en socialiseringsprocess som alla går igenom, oavsett kön. När en kvinna därför tar sig för att bryta mot rollen kan reaktioner komma från både män och kvinnor, eftersom vi alla är påverkade av den. Det samma gäller män som bryter sig ur sin roll, de drabbats oxå av både män och kvinnor som har synpunkter på att de inte är "manliga" nog. Jag har oxå upplevt att när jag brutit mot normen (tex kommit tillbaka tidigt till jobb efter föräldraledighet och inte alls vantrivts med tjänsteresor trots småbarn hemma) så är det kvinnorna som tydligast signalerat att jag inte borde göra som jag gör, jag är (var) ju småbarnsmamma och borde följa den normen. Men det är inte konstigt, tycker jag, att de är det egna könet som mest öppet uttrycker sig, om jag bryter mot normen och det går bra, så borde de kanske oxå våga göra det, det kan kännas hotande för många... Oj, nu blev det många bisatser på rad här, trööött....
Jag bryter också mot normen. Jag har en sambo som inte kommer jobba nio till fem under veckans vardagar. Han jobbar, ganska precis, vart han än kommer vilja vara, halva året och är hemma halva året. Utslaget då givetvis i olika perioder 4/4 (4 veckor borta, 4 veckor hemma) 6/6, 9/9 osv. Det är oerhört normbrytande dels för den "föräldraroll" pappor idag förväntas ta (ja, vi planerar ju familj framöver), men dels är det normbrytande för _min_ del. "Hur klarar du av att ha din man borta såå länge? Jag klarar inte ens av en natt" låter det ofta och jag bara suckar, men det spelar ingen roll, för jag/vi är tillfreds med vårt val och vet hur vi fungerar och ja, det är kvinnor som reagerat.
Jag tycker bara det är så tragiskt att vi ska se könsuppdelningar hela tiden. Visst vi måste tydliggöra dem för att få till en förändring, men jag tror feminismen ibland kan gå till överdrift där, som det här med att "DU lever bara i din egna lilla förnekelsevärld" för att jag yttrar mig, för att jag är kvinna. DET reagerar jag på.
Skicka en kommentar
Vad kul att du valde att tycka till om något jag skrivit. Tänk dock på att hålla en god ton. Kommentarerna modereras alltid och personangrepp är aldrig tillåtet. Jag försöker att alltid svara alla kommentarer och det sker här i min egna blogg. Men lämna gärna din blogg/hemsideadress så kikar jag in hos dig också!