Utbildning- en självklarhet!

Jag skulle aldrig låta en outbildad elektriker leda  elen i mitt hus, trots personlig lämplighet. Jag skulle aldrig låta en outbildad bygga mitt hus, trots personlig lämplighet. Jag skulle aldrig låta en outbildad person behandla mig med mediciner på ett sjukhus, trots personlig lämplighet. Jag skulle aldrig låta en outbildad diagnostisera mig, trots personlig lämplighet. Varför skall jag då låta en outbildad ta hand om mina barn på grund av endast sin personliga lämplighet?

Personlig lämplighet är en ytterst subjektiv känsla. Det som är personligt lämpligt för ena arbetgivaren, kanske är en total motsats för den andra arbetgivaren. Personlig lämplighet varierar och ger olika uttryck hos varje person du möter i din vardag. Det är beroende på den vida gruppen i det sammanhang du befinner dig. Därför har vi statliga utbildningar. För att på något sätt täcka upp en garanti för att den som söker ett jobb vet vad jobbet innebär och vet hur problemet inom arbetet bör närmas. Inom yrket jag söker jobb är universitets/högskoleutbildning ett krav. Personlig lämplighet är också ett krav, men ett underordnat, för att arbetsgivarna inser att personlig lämplighet är subjektivt. Utbildningen är en sorts garanti. Sedan måste vi dock förstå, och det gör även jag, att utbildade personer kan vara assholes och rikspuckon. Det vet vi. Det behöver inte upprepas. Det kan även outbildade vara. Så det är inget hållbart argument.  Jag väljer att inte se det så. Jag väljer att se allt det positiva med utbildning och om vi jämför två personer med personlig lämplighet varav den ena är utbildad, den andra inte. Så är det för mig en självklarhet att den utbildade ska ha jobbet.

Jag har jobbat på förskolor, på fritids och till och med i skolan, som outbildad. Jag tyckte jag var bra med barnen. Jag lyssnade på dem, lekte med dem, sa bra saker till dem vid matbordet och skötte hygienen på dem bra. Jag gillade barn, de gillade mig. Jag gjorde ett bra jobb. Jag var 20 år och hade ett mål. Jag skulle jobba med barn/unga. Jag fick ett vikariat inom skolan, i åk. 7-9. Jag var bra på ämnena. Jag gillade ungdomarna, jag visste vad jag talade om. Jag visste vad jag ville lära ut. Problemet var att jag snabbt insåg att jag inte visste hur jag skulle lära ut. Näsvisa elever, ogjorda läxor, ointresserade kollegor. Hur skulle detta tacklas? Jag hade, som vikarie, inget att säga till om. Jag var ju outbildad. Framför allt visste jag inte hur jag skulle agera i dessa situationer. Då bestämde jag mig för att utbilda mig, till lärare. Jag ville kunna tackla de näsvisa kommentarerna, jag ville lära mig hur jag lär ut den ämneskunskap jag besitter. Nu är utbildningen till lärare mot de senare grundskolåren färdig. Jag är lärare. Jag har inte lärt mig hur näsvisa elever skall tacklas, jag har inte lärt mig hur jag ska lära ut svenskans grunder, eller vilka kungar Sverige haft, men jag vet hur detta tas reda på och jag vet vilka metoder som funkar för utlärandet. Jag vet grunderna till hur jag skall lära ut. Jag har mer kött på benen, ämnesmässigt men även pedagogiskt och didaktiskt. Jag vet hur lektioner ska planeras, jag vet hur skolans system fungerar. Jag vet hur jag skall nå kollegorna. Jag har en yrkesprofessionalitet på grund av min utbildning. Detta har personer utan utbildning svårt att förstå, och jag förstår det, men det handlar om att bredda dina vyer. Våga öppna sig för nya influenser. För vi växer i mötet med andra människor.

En utbildad person är alltid bättre än en outbildad på just det jobbet. Det är min fasta ståndpunkt. För jag väljer att inte se nackdelarna, som jag skrev ovan. Jag vet att det finns assholes, men det har inte med utbildningen att göra. Det hör ihop med den personliga lämpligheten, som ju är subjektiv. Att se negativt på mina medmänniskor skapar en negativ syn på samhället. En negativ syn jag vill undkomma, för mitt eget välmående. (Observera att jag inte ser ned på outbildade, alls. Jag höjer bara rösten för utbildning inom den yrkeskår man är verksam)

Efter juli 2015, när övergångsreglerna från nu -2011- är över, blir lärare en helt skyddad titel. För att få kalla sig lärare eller förskollärare krävs en utbildning. Nästa mål är att få kommuner att ekonomiskt ha råd att anställa endast lärare. Det är nästa fajt.