Se lösningar istället för problem

Jag läser till lärare för att förändra världen. En naiv och storslagen idé kanske, men så är det. Jag undervisar de människor som senare kommer styra och driva vår värld. Jag är en del av skapandet av en ny medveten generation. Det är min intention med läraryrket. Det är därför jag valde att läsa till lärare. Jag gillar att se människor utvecklas och mogna.

Denna intention gör att jag är förbaskat positiv, eller jag vill vara positiv i min lärarroll, men över allt möter jag bara negativitet, stress och oro. Alla tycks se problemen istället för lösningarna. Lärarkollegorna har en tendens att vara väldigt fokuserade på problemen med undervisningen, vilket är ett fenomen som förvånat mig under hela utbildningen nu. Är jag överdrivet positiv och har en utopisk skola framför mig i mina diskussioner? Kommer jag få en realitychock när jag börjar jobba?

Senast idag, på kvällskursen, så kom diskussionen upp och jag öste ur mig vad jag tänkte om detta. I verksamheten är det tydligen problem med både det ena och det andra. De nya läroplanrena och kursplanerna är oförståeliga, röriga, dubbeltydliga, och allt vad det nu var menar, de som är ute i verksamheten. De som har sitt invanda material. De sitter och frågar rakt ut hur de skall få tag på "elevnära texter" medan jag sitter där och tänker "ja, men det är väl inte så jävla svårt?". Det är din jävla uppgift som lärare att ta reda på vilka texter som för dina elever är elevnära. Vad förväntar du dig, att Jan Björklund skall börja diktera ut läromedel också? Ta en bok liksom, en faktatext i någon lättläst faktatidning. Läs. Tolka svåra ord. Förklara. Låt eleverna sitta tillsammans och diskutera. Knyt till elevernas erfarenheter. Var i är problemet liksom? Jag ser inte det som ett problem. Det fokuseras på elevernas dåliga ordförråd. Ja, men gör något åt det så istället för att klaga på att de inte kan skriva en text. Läs. Läs. Läs. Du lär genom att läsa och få utlopp för de tankar som väcks under tiden.

När jag varit ute på skolor och vikarierat eller praktiserat så hamnar jag lätt i denna kultur där vi skall ifrågasätta allt som "högre instanser" bestämt. Det lär lätt att kasta skit på de som skrivit läroplanerna- vad menar de här? Varför har de skrivit såhär? Här står det en sak, där står det en annan, varför? Vad ska jag fokusera på? och så vidare. Men när jag sitter med andra lärarstuderande är det solklart. Det är så jävla lätt. Är jag naiv?

Visst, det är till övervägande del "lågstadielärare" som talar om detta problem och jag skall, tack och lov, inte bli "lågstadielärare". Jag får dock mer och mer vatten på min kvarn att "lågstadielärarna" har en helt annan syn på undervisning och lärande än vad "högstadie"- och gymnaielärare har. Men även i dessa högre stadier ser jag mer problem än lösningar- och det är problemet med svensk skola! 

Ständigt får jag brottas med vilken människosyn jag har. Ständigt får jag överlägga med mig själv hur jag ser på världen. Ständigt får jag omvärdera mina idéer, men jag kan inte komma ifrån den positiva synen. Jag ser problem istället för lösningar. Detta är tack och lov ett tankesätt som kommer tillbaka till mig i så gott som alla debatter, men mer om det en annan dag! Jag vill dock att ni tar med er detta, speciellt om ni jobbar i en pedagogisk verksamhet, för om du inte redan visste det, så smittar positivitet av sig väldigt lätt!


(Låg- och högstadielärare står inom citationstecken för att det inte talas om dessa stadier idag, men för enkelhetens skull benämns de oftast så fortfarande)