Subjektiviteten är känslan som räknas i slutändan

Nu var vi där igen, om att skuldbelägga, om att generalisera och om att ta åt sig. Lady Dahmer skriver om att ingen är prefekt. Som feminist, vilket hon är, kan hon inte vara allt det hon står för. Det får mig osökt att tänka på den debatten jag inte riktigt kan släppa, om offer, om att inte åta sig en offerroll som kvinna, om att våga stå upp för sig som kvinna, om att bli inplacerad i facket "underställd kvinna" fast jag inte vet vad det innebär. Subjektivitet och objektivitet var också en stor del av den debatten. Jag har ju ytterst svårt för att sälla mig till den "generella" delen av kvinnor det ofta talas om i jämställdhetsdebatter. 

Jag har aldrig blivit antastad

Jag har aldrig fått könsord kastade efter mig

Jag har aldrig blivit sexuellt trakaserad

Jag har alltid blivit lyssnad på

Jag har alltid sagt ifrån 

Jag har alltid tagit plats

Jag har ALDRIG upplevt att min åsikt, som kvinna, inget är värd, och i debatten fick jag talat om för mig att jämställdhetsdebatten hela tiden handlar om att generalisera. Generellt är kvinnor underställda mannen, generellt blir kvinnor antastade, generellt blir kvinnor kallade för det ena och det andra, generellt blir kvinnor sexuellt trakaserade (jag vet ju allt detta, vad fasen jag har ju skrivit snart fem akademiska uppsatser och vad är inte mer aktuellt där än generaliserande?). Det faktum att jag aldrig ens kommit i närheten av att känna känslan av ovanstående, räknades inte. Det får mig ju att fundera kring det Natashja tar upp, om att hon blir anklagad för att hon inte gör det hon står för. Hon har gjort subjektiva val, vilket påverkar den objektivitet hon annars har till jämställdheten, feminismen. Jag antar att det har att göra med att hon är hemma med deras barn och mannen jobbar. Den "klassiska" kvinnofällan med andra ord, vilket är ett subjektivt val i en diskussion hon annars har andra åsikter. Det har säkert att göra med att hon tagit ett steg tillbaka för att låta mannen utvecklas i sin karriär. Val som de självklart gjort tillsammans, men där hon ändå tagit ett steg tillbaka- för att hon vill, givetvis, men ändå. 

Jag kan ju inte annat än att hålla med Natashja om att:

Feminism och genus ska inte handla om att skapa nya begränsande regeler och normer. Det ska inte handla om att skuldbelägga varandra eller tävla om vem som är mest trovärdig eller vem som får kalla sig för "riktig" feminist.

men då såklart med syftet anlagt på den debatt jag inte kan släppa. Min subjektiva upplevelse av att vara kvinna är inte att förringa. Jag är inte en av dem som ser ned på Natashja för de val hon gjort. Jag är för det "fria" valet, för jag vet att det för henne var ett sådant val. Ibland måste man välja mellan olika saker, och jag tycker det är sunt och förståndigt att sätta barnen först. De är det viktigaste i livet. Men när det kommer till detta med subjektivitet kontra objektivitet så tycker jag att diskussionerna kan bli lite för mycket, speciellt när diskussionerna blir täta.  

Och även om just den individuella erfarenheten faktiskt stämmer, hur sätter vi det i relation till andra? Man måste vara medveten om de strukturer som finns och även om jag själv kanske inte alltid passar in i den generella bilden så kan jag fortfarande se ett väldigt tydligt mönster. - Natashja aka Lady Dahmer

Den subjektiva upplevelsen är ju sann för Natashja med. Hon har gjort ett subjektivt val att avstå från vissa saker under ett par år för att ta hand om familjen. Vilket ju är sant för henne (subjektivt). Det stämmer inte in på den objektiva syn Natashja har på feminismen och det är här många reagerar. Som sagt, hur Natashja väljer att göra är en sak, men sluta anklaga den subjektiva känslan och det subjektiva valet. Det är ju uppenbarligen den känslan som styr i slutändan ändå!

Och, en sak jag inte fått svar på än - från Natashjas blogg-

Men jag förstår verkligen fortfarande inte. Vad ska jag säga? Får vi inte säga att vi aldrig upplevt det som kvinnor så ofta, tydligen, fått uppleva. Hot, antastande, övergrepp, nedvärderande kommentarer. Tror jag bara att jag inte upplevt detta? Har jag, menar ni /.../, bara fallit offer för normaliseringsprocessen? Jag förstår hur du menar och jag förstår liknelsen med partnermisshandel och den problematiken, men vad krävs för att jag skall komma ur detta i så fall? Jag får ju tydligen inte säga att jag aldrig upplevt det, för då är jag normaliserad och införlivad patriarkatet. 

Jag är en stark kvinna som vägrar falla offer för generaliseringsprocessen!