Prata om det

Har ni liksom jag märkt trenden i Sverige den senaste tiden? Prata om det, kallar jag det. Det handlar om att prata om något som definierat ens liv. Det som berättas är förstås inte hela personen, men det verkar ofta vara en väldigt stor del. En väldigt viktig del. Det har blivit väldigt väldigt vanligt att för främst kändisar "outa" sitt liv, men trenden är klar i bloggandet med. Och det var väl där det började? Bekräftelsen. Definiera sittt liv. Mode. Stil. Läsning. Mat. Diet. Misslyckande. Ångest. Lycka. Glädje. Inlägg och kommentarer dryper av en vilja att andra skall se, höra. Bekräfta. Vem är jag? Vad är jag? För vem är jag viktig?


Sommarpratarna i P1, Sommarpratarn i SVT, Så mycket bättre i Tv4, Fyra stjärnors middag Tv3, Berg flyttar in Tv4, och för att inte tala om alla självbiografiska böcker som skrivs av 30-50 åringar. Jisses, de har ju hela livet framför sig!

Jag lyssnar, jag ser, jag läser. Jag fascineras, såklart. Vi fångas av andras människoöden. Men varför? För att andra skall få en bild av hur det kan vara, eller? Jag analyserar. Jag ser bakom, under. Se mig. Hör mig. Bekräfta mig! ropar de, och jag blir lite ledsen. Ledsen för att de inte fått bekräftelse i livet. Ledsen för att det verkar finnas ett behov av att prata om det. Detta gäller främst bloggarna, kommentarerna. Tv, Radio och bokförlagen har ett mål; pengar. Då ställer folk upp. Tveklöst. Eller känner man som kändis verkligen ett behov av att prata om det?

Ledsen blir jag som sagt, men folk har ett behov av att prata. Det märks. Och det är viktigt. De samtal som  sommarpratarna har på SVT kanke behövs? De debatter som detta kan generera kanske behövs? Detta bekräftande, att andra hör, ser. Det kanske behövs? De som kommenterar inlägg som berör och svarar med egna livsöden. Det kanske är det som behövs? Det är inte fel. Det är inget konstigt, men jag blir ledsen, för andras skull. För att de inte (verkar) har fantastiska människor i sitt liv. För att de verkar ha haft ett så jobbigt liv. Jag har också haft ett jobbigt liv, min familj har haft det jobbigt. Det har delvis definierat oss som familj. Men vi pratar inte om det, med folk som inte har nytta av att veta. Men det viktigaste, vi har varann. Jag har en fantastisk familj som gillar att prata, så jag har inga behov av att prata om det med andra, på internet. Jag vill. Ibland. Visa att mitt liv fasen inte heller har varit lätt. Som en hämnd- Jag har också mått uruselt. Men jag har en gräns. Jag kan inte. Det definierar mig delvis, men jag kan inte låta det bestämma. Jag lever här och nu. Bagaget finns. Alltid. Jag har fullt upp med att jobba på bieffekterna för att orka. Mitt bagage är så fyllt av andra människors misslyckanden för att jag skall kunna fixa mig själv. Jag kommer aldrig få svar på vaför andra människor agerade som de gjorde. De kommer inte ge svar. Ingen kommer ge svar. Jag kan bara gå vidare. Det är svårt. Det gör det även svårt att prata om det. För jag blir så jävla arg.  


Det är vikigt, att prata om det. Så se till så att du har en människa i ditt liv som du kan prata med, om allt. Eller några som du kan prata med om olika saker. Begär bekräftelse. Sök den inte. För mig har mina föräldrar varit dessa personer. I vått och tort. Alltid. Jag hoppas att jag och din far blir de personerna för dig mitt barn, men det viktigaste är att du har någon.