Jag gillar inte när mina nära och kära är på resande fot. Att de åker bort, eller när de är där dit de ska- det har jag inga problem med. Men själva resandet- hu. Bil till flygplats. Flyg till något ställe. Ta sig från flygplats till vistelseställe där osv. Det är närvdödande.
Imorgon kommer jag ha tre av mina mest älskade personer ever på resande fot. Christoffer är påväg hem till mig, för att byta väska och sedan åka igen på fredag morgon. Mamma och pappa flyger till Oman. De åker bil och flyger och jag sitter och kollar nyheterna hela dagen- för att se så att inget hänt. Skulle något hända skulle nog mitt hjärta hoppa ur bröstet och jag skulle må så dåligt över att ha sådana här tankar. Jag försöker att inte tänka, men det är svårt. Dock kommer jag behöva vänja mig. Livet ser ut såhär och var femte vecka kommer jag behöva oroa mig för att mitt allt, mitt hjärta, skall ut och resa. Men befriande kommer det nog aldrig kännas förän jag får det där sms:et eller telefonsamtalet att han är framme, eller för all del när han står i hallen.
onsdag 28 december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad kul att du valde att tycka till om något jag skrivit. Tänk dock på att hålla en god ton. Kommentarerna modereras alltid och personangrepp är aldrig tillåtet. Jag försöker att alltid svara alla kommentarer och det sker här i min egna blogg. Men lämna gärna din blogg/hemsideadress så kikar jag in hos dig också!