Hur länge ska jag vara stark?

Livet med en sambo som sjöman har börjat, och det började med besked. Drog iväg innan nyår, när han först blev lovad efter nyår. Inget att göra åt. Hamburg den 31. Punkt. Hej då och gott nytt år. Det var sju veckor sedan. Vädret hindrade dem från att lasta i en europahamn i tid= förseningar. I Afrika vägrar folk arbeta= förseningar. Gå omvägar runt oväder= förseningar. På en törn om 5 veckor, räkna med en veckas försening i slutändan. Det.blir.så. Ack om det kunde stannat vid väderlekshinder, eller kulturkrockar i Afrika där folket jobbar bäst när och om de vill. Men nej, sådan tur skulle vi inte ha. Första och enda Europahamnen innan avmönstring var Hamburg. Så nära, men så långt bort. Vad kunde gå fel? Biljetter bokades (av personalansvarig, såklart, inget de gör själva). Planer gjordes för hemkomsten och de hektiska dagar som väntar hemma. Det var planerat. Något man skall passa sig jävligt noga för i denna bransch. Hamburg lämnades. Ingen is som höll dem fast i kanalen. De var på väg mot avmönstringshamnen (= dags att byta besättning). En färd på ett dygn ca.

Måndagen bjöd på jobb för min del. Fullt upp. Skönt. Bara en dag kvar innan han skulle komma. Det fixar jag. På bussresan hem kom SMSet ingen som är stressad och full av saknad vill ha. "Man ska aldrig vara säker förrän man står på landbacken"- ett branschrelaterat skämt. Ringde och jo, de har blivit försenade. Men inte pga väderbus, eller kulturkrockar med annan kultur än den europeiska, men nog hade det med jobb att göra alltid. Lotsarna i Antwerpen strejkar. Fartyget ligger utanför infarten till hamnen och väntar på att parterna skall komma överrens. Fatta. Ett 240 m långt och 56 600 ton stort fartyg ligger och väntar på att få släppa sin last och byta sin besättning för att några nedrans lotsar är förbannade på att deras pensionsålder höjs till 62 (och hemma i Sverige klagar folk på att regeringen föreslagit jobb till 75!). De är inte ensamma. 60 andra båtar väntar och fler lär det bli.

Jag vet. Jag vet hur det är och jag hade faktiskt inte brytt mig särdeles mycket om allt hade sett ut som vanligt när sambon väl kom hem. Om vi hade haft ett normalt vardagsliv med mitt jobb och han som fixar mat till mig efter jobbet. Men nej, vi tog ju mod till oss och bokade med en veckas marginal från "bestämt" (men ja i denna bransch, vad är bestämt?) hemkomstdatum och resedagen, en skidresa. Jepp, vi bokade en skidresa till Alperna med nära vänner och framför allt, varandra. Nu när jag har ordentligt sportlov och allt. På lördag förmiddag går flyget till Grenoble i Frankrike och därifrån tar vi oss till Italienska Sestriere. Så, till saken. Jag fixar inte att vara stark just nu. Jag vill bryta ihop. Grina, spotta och fräsa på världen som är så orättvis att den gör såhär. Förbanna sambon för yrkesvalet och binda fast honom i sängen hemma. För hur ska jag orka med denna psykiska påfrestning? Vi kommer ju inte kunna boka ett skit under vårt arbetsliv om det ska hålla på såhär, även om det inte gör det varje gång, så tär det psykiskt något enormt. Men när alla bekräftar dessa känslor med "jag skulle aaaldrig fixat att min sambo var borta" visar jag mig stark. Oövervinnerlig. Beslutsam- detta är hans vilja. Hans önskan. Hans dröm. Och jag säger att "Det är inga problem, det är så det är. Gilla läget. Vad ska jag göra? Lämna honom?!"

Och nej, det är, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett alternativ. Jag kommer inte att lämna honom för att hans jobb är plågsamt. Det är upp till honom att inse själv. Men jag orkar inte vara stark. Jag. Orkar. Inte. Men, jag biter ihop. För det sista han behöver är att känna skuld för att han är i den situationen och det är väldigt lätt att med ord och tonfall skuldbelägga den personen som är borta, för att hen är just borta och det är aldrig rätt eller speciellt lätt för den som är borta. Jag skriker och svär inte på honom i telefonen, jag låter aldrig besviken över att saker som han inte kan göra någonting åt händer, men jag låter honom alltid veta att jag saknar honom. Ljuset i detta mörker är att jag vet att han saknar mig med och mer än gärna hade delat denna vår dubbelsäng med mig i natt. Det skänker en stor tröst.

Nu hoppas jag på att parterna i Antwerpen kan komma överens, för kommer han inte hem innan lördag så vet jag inte vad jag gör (säkerligen löser det sig ändå på något vis, men jag orkar inte tänka på hur. Jag Orkar Inte).