Min strävan efter att passa in i flickgemenskapen har fortgått hela livet

Tjejer, ni går med Berit och killar ni går med mig [manlig lärare]. Vi ska samtala om gemenskapen i klassen

Och så travade vi iväg. Flickorna satte sig i lärarrummet. Jag tror vi fick kakor.

Det var i femman. Gemenskapen i klassen var inte bra. Gemenskapheten bland flickorna var inte bra. Många grupper och många prepubertala dispyter. Detta skulle redas ut för gemenskaphet är viktigt. Gemenskaphet bland flickorna var viktig. Vi skulle ju hålla ihop. Alla. Det var viktigt. Jag nickade. Jag höll med. Jag försökte. Oj, vad jag försökte. Oj vad jag underställde mig de populära tjejerna med kraftiga uttryck. Oj vad jag var rädd för att inför dem göra mig hörd, göra mig sedd. Men oj vad jag ville vara en del av flickgemenskapen de hade. Eller ville jag det? Ja, gång efter annan när de psykiskt dragit ned mig till botten försökte jag klättra tillbaka, tillbaka in i den gemenskap jag ju såg att de hade. För det var ju viktigt. Gemenskapheten mellan flickorna. Under tiden skrek hela mitt sinne om att få umgås med de pojkar jag sedan förskolan känt, och växt upp med i sju år, bott nära, haft föräldrar som umgåtts, ”passats” av respektive föräldrar, gått hos samma dagmamma, gått på samma förskola som. Men samhället tvingade mig in i en grupp där jag enligt normerna hörde hemma. Att jag tvingades överge hela min, dock ganska unga, identitet var det ingen som ifrågasatte. Jag tvingades in i homogena flickgrupper där de växt upp tillsammans. När det enda jag önskade var att få umgås med pojkarna, de jag växt upp med. 


Sedan dess har jag försökt. Försökt hitta den där gemenskapen som kvinnor sägs ha med varandra. Men jag har inte funnit den med någon kvinna. Det finns killar, män, som under min skolgång kommit mig nära inpå livet som kompisar. Men nej, inte heller det dög ju. För då var vi ihop. För vi var ju flicka och pojke (att han då var uttalat homosexuell var det få som brydde sig om) och då var vi ihop. 

Min strävan efter att passa in i flickgemenskapen har fortgått hela livet. Det fungerade aldrig. Idag saknar jag fortfarande de kompisar jag hade tills jag var sju år. Jag har inte haft några sedan dess och jag önskar att jag hade fått behålla dem, men samhället var så snabba att sära på oss, så mitt lilla sjuåriga barnasinne hade ingen chans att hänga med. Flickor/tjejer/kvinnor är fortfarande läskiga att umgås med. Det finns något i relationen kvinna-kvinna som inte gör mig trygg. 

Jag söker fortfarande efter den där kvinnan jag sägs ha så mycket gemensamt med, men jag finner henne inte...