Mathetsen

Kanske är det så att midjemåttet ibland mäts vid naveln. Jag är inte tillräckligt insatt för att varken bekräfta, eller ryta ifrån som jag gjorde i tidigare inlägg. Men faktiskt så mätte de på VC min midja, där jag är som smalast. Och jag vill ju föreställa mig att de iaf vet vad de gör. Speciellt som de nu infört denna hälsoprofil. Sen så hör väl allt ihop. Allt mellan bäcken och revben. Har personen en midja inom ramen för okej så finns det inte så mycket att oroa sig för, men börjar det måttet skena iväg så bör en kolla övriga mått också.

Och så vidare till den mat- och vikthets som verkar stiga till ytan i blogg efter blogg. Det är skrämmande att se i Lady Dahmers kommentarsfält, vilken otrolig mängd som har ett konstigt förhållande till mat. Jag tycker det är sorgligt. Sorgligt att så mycket fokus skall läggas på att äta rätt eller fel. Den klokaste kommentaren lyfte upp att vi, av naturen, är matletande och hela tiden söker efter mat och det är ju inte så konstigt. Mat är, tillsammans med vatten, det mest grundläggande vår kropp behöver för att kunna drivas. I dagens samhälle har maten blivit så lättillgänglig så det krävs inget samlande i den förhistoriska bemärkelsen längre, men det har inte vår kropp förstått. Vi söker ständigt efter det som ger vår kropp energi. Och jag förstår inte varför vi måste vara så rädda för det, varför måste vi kalla det för ätstörning när störning definierar något som är avvikande från det normala. Vad är då normalt? Att inte tänka på mat hela tiden? Det är snarare onormalt skulle jag vilja säga. Det som är problemet i dagens samhälle är vad vi äter- inte att vi äter. Mat har också kommit att bli synonymt med viktuppgång, när det istället borde läggas fokus på träningens effekt för viktnedgång eller viktstabilisering. Mat är inte per definition viktuppgångsbärande, men i brist på träning eller fysisik aktivitet blir maten lätt en katalysator och skapar då en ångest, för människan kan inte sluta äta. Då kommer hen att dö, och innan dess säkerligen så diagnosen aneroxia. Samhället måste jobba på att få bort maten som helhet som viktkatalysator och istället fokusera på den fysiska aktivitet som bör följa. Sedan finns det sämre och bättre val av mat, och här bör fokus ligga istället. Näringslära istället för mathets! 


Trots att det går att äta sig ned i vikt (LCHF, som ju faktiskt innebär mycket tänk på näringslära) måste vi i samhället tänka mer på den fysiska aktiviteten, samt näringslära. För mat är i sig inte fel!